Per Brahe
När Per Brahe föddes i Stockholm den 19 november 1746 hade hans mamma Eva Sack mindre än sju år kvar att leva. Alla hans fyra helsyskon skulle dö som barn, och när han är nio år gammal faller hans pappas huvud för bödelsyxan rätt utanför fönstren på familjens hem, det så kallade Stenbockska palatset, på Riddarholmen i Stockholm.
Just det året, 1756, var för övrigt inget lyckoår i familjen Brahe, och förutom att pappan blev avrättad dog också flera av hel- och halvsyskonen. Ulrika Juliana Brahe fick smittkopporna och avled 8 månader gammal den 11 februari, och sex dagar senare dör hennes femåriga syster Eva Fredrika Brahe i samma sjukdom. Den 6 juni dör treåriga Christina Brahe, som av föräldrar och syskon kallades Kerstin, i tuberkulos, och dagen därefter brodern Nils Gabriel Brahe 8 år, även han i tuberkulos, eller lungsot som då var namnet på sjukdomen.
En föräldralös liten greve
Per Brahe uppfostrades under tillsyn av sin styvmamma, Christina Piper, vars egna son, Pers halvbror Magnus Fredrik Brahe, inte hade någon rätt till fideikommisset Skokloster så länge halvbrodern stod i vägen. Hur detta påverkade hennes inställning till styvsonen kan man bara spekulera i.
Att han alls gått till eftervärlden kan Per Brahe tacka den föga smickrande beskrivning han fått av poeten Johan Gabriel Oxenstierna som våren 1767 besökte honom på Skoklosters slott. Per Brahe beskrivs med orden vindögd, närsynt, ful, liten, dum och högfärdig, en personteckning som levt kvar långt sedan Per Brahe gått bort. Hur det i verkligheten stod till med allt detta är högst tveksamt. Oxenstierna var på dåligt humör sedan kronprinsen, den blivande kung Gustav III, kommit dit och ätit upp all mat så att han själv fått gå och lägga sig utan middag.
Det tragiska slutet
Per Brahe var förlovad med Ulrika von Liewen, en av hovets skönheter, och hans liv gick i spillror när hon lämnade honom för en annan man. År 1771 dör han i Stralsund i svenska Pommern där han tjänstgjorde som kapten i finska lätta dragonkåren, med största sannolikhet i ett självmord. Han var då 24 år gammal. Hans häcklare Johan Gabriel Oxenstierna skulle dö många år senare efter en lysande karriär, såväl litterärt som politiskt. En av sentenserna, de många ordspråken och talesätten, målade på Skoklosters väggar lyder: Kvickhet är inte alltid förenad med hjärtats godhet.
