30-åriga krigets ekonomi
När Gustav II Adolf år 1630 beslöt att Sverige skulle gå med i det tyska kriget var det med avsikt att säkra Östersjön som svenskt innanhav. Sjötullarna som alla seglande var tvungna att avlägga samt möjligheten till handel genom Öresund var en stor lockelse. Hade en främmande makt kontroll över de nordtyska områdena, skulle det också ha inneburit en stor säkerhetspolitisk risk för Sverige.
Alla krigförande stater i det som senare kom att kallas det trettioåriga kriget var i behov av soldater och krigsmateriel. Eftersom staterna vid denna tid ännu inte hade organisering eller ekonomisk styrka nog, arrangerades mycket genom olika privatpersoners initiativ.
Pengastarka långivare kunde till exempel ställa upp med större summor i ersättning mot titlar, gods eller utlovade framtida ersättningar. Vapenhandlare kunde också återinvestera sina vinster genom att låna ut pengar med samma villkor. Vapenförsäljningens framgångar gjorde även att flera stater, som Sverige, skapade statligt ägda vapenfabriker.
En annan del av krigets ekonomi var privatägda regementen. För en adelsman med god ekonomi kunde det vara en möjlighet att få kungligt tillstånd att ”resa” ett regemente. Tillståndet var förenat med vissa tvingande villkor, naturligtvis, som att följa kungens order och att kämpa för det land man tillhörde. Därtill var ägaren av regementet tvungen att betala för regementets utgifter. Fördelen var att ägaren fick alla inkomster.
När trupperna drog från plats till plats levde de av vad landet kunde ge. Stadsbor och lantbefolkning levde i skräck för soldathärarna som korsade de tyska staterna under trettio års tid. Soldaterna tog inte endast mat och dryck, utan även värdeföremål. Våldtäkter och mord var ingen ovanlighet.
Soldaterna hade också tillåtelse att ta byten i samband med slag och erövringar. Dåtidens krigslagar möjliggjorde och uppmuntrade tagandet av byte eftersom det var en grundläggande del av krigets ekonomi. Alla större byten skulle överlämnas till regementschefen, som i sin tur delade ut en belöning till sina underlydande i storleksordning efter deras rang. En befälhavare kunde på så sätt göra sig en ordentlig förtjänst på sitt regemente.
Byten i krig kunde vara mindre värdeföremål, som böcker och inredningsdetaljer, eller stora egendomar, som slott och herresäten. De större egendomarna var ofta inte åtråvärda i sig, utan mer som förhandlingsobjekt. Den som erövrade ett gods var annars tvingad att avsätta en kostnadstung bevakning och ett försvar för godset. Därför brukade en stor egendom som var tagen i byte – kallad kaduk – vara en slags gisslan till dess ägaren betalade för att undvika förstörelse.
Alla dessa faktorer bidrog till att förlänga och försvåra kriget i Europa 1618–1648. Trupperna födde sig själva genom plundringståg, makthavarna tjänade pengar och regenterna fick ökat inflytande. Utmaningen bestod i att alla skulle få sin slutbetalning om kriget tog slut. En av stridspunkterna under fredsförhandlingarna i Nürnberg 1648–1650 var den så kallade avdankningen (betalningen) av trupperna.
