30-åriga krigets storslagna final

Trettio år av krig var till ända. Trettio år av fasansfullt lidande för Centraleuropas befolkning. Uppskattningsvis åtta miljoner döda. För de befälhavare som överlevde väntade rikedomar och banketter.

Den svenska fredsbanketten den 24 september 1649 har gått till den svenska historien som sinnebilden för barockens banketter, fyllda av överflöd. Flera hundra rätter serverades och bankettsalen var festligt utstyrd med dekorationer och orkesterläktare. I centrum för allt fanns de fina gästerna och bankettens ceremonimästare Carl von Schlippenbach.

Men under de två år långa fredsförhandlingarna hölls många fester och en av dem fick faktiskt svenskarnas bjudning att blekna en smula: avskedsbanketten, hållen 14 juli 1650 av det kejserliga sändebudet general Ottavio Piccolomini, hertigen av Amalfi.

På en skjutbana utanför Nürnberg lät hertigen bygga en tältformad byggnad med två flyglar, kallad Fredens Tempel. Byggmästare för hela sceneriet var generalkvartersmästaren Martin Stier.

I Fredens Tempel samlades de 123 gästerna – den svenske kronprinsen Karl Gustav och fältmarskalk Wrangel bland dem – samt ytterligare två större sällskap i de två flyglarna. Honnörsbordet var hästskoformat och deltagarna satt endast på ena sidan för att kunna se ut genom templets öppning mot andra änden av fältet.

Drygt hundra meter från Fredens tempel fanns Oenighetens Slott, efterliknande en borg med stolta vakttorn. Där regerade krigsguden Mars.

De hundratals maträtterna serverades som brukligt i olika omgångar. Under sittningen utbringades, eller proponerades som man brukade säga, ett stort antal välgångsskålar. Inför varje skål gav hovmästaren Friederich Bauer von Lichtenau ett tecken, varpå en medhjälpare avfyrade en raket, vilket i sin tur var signalen åt ”batteriet” att göra sitt – 47 kanoner strax bortom Oenighetens Slott öppnade eld samtidigt.

När maten var avklarad började finalen, planerad av kapten Gerhard Grass. På given signal stormade 500 musketerare fram mot Oenighetens Slott. Försvararna och angriparna sköt blanka skott och svingade sina vapen i ursinne. Värjor och pikar av trä hade preparerats av pyroteknikern med gnistrande laddningar, som förvuxna tomtebloss.

Kring 5 000 enskilda fyrverkeripjäser slog ut från Oenighetens Slott. De spanska ryttare som omgav slottet började spraka av sina laddningar och manskapet stormade fram för att stöta undan dem. De 47 kanonerna spelade oupphörligt sin melodi för att efterlikna krigslarm. Jublande bröt soldaterna slutligen genom försvaret; Oenighetens Slott stacks i brand och slukades av lågorna.

Därmed var det 30-åriga kriget slut.