Byggnaden
Av den gårdsbebyggelse som i början av 1600-talet fanns på Skokloster finns i dag få spår. Allt talar för att det var en ganska förfallen egendom som Herman Wrangel och hans hustru fick ta över. Sko-halvön hade sedan 1200-talet varit klosterbygd och omfattade en stor klosteranläggning med angränsande byggnader.
Klostret hade tidigare eldhärjats och under 1500-talet ska sten ha fraktats från klosterhusen till Svartsjö slott. Dessutom saknades en ståndsmässig huvudbyggnad. Under 1610- och 20-talen lät därför Herman Wrangel och hans maka Margareta Grip upprusta två gamla stenhus och uppföra ett antal timrade byggnader för gårdens behov.
Till huvudbyggnad använde de det stenhus som under klostertiden hade utgjort prästbostad. Stenhuset, som delvis ännu finns kvar, utgjorde en ganska rymlig bostad i tre våningar med dubbel korsformig plan och trappgavlar.
Ett riktigt slott blir till
Den mängd fältslag, småstrider och belägringar som till slut kom att kallas det trettioåriga kriget ödelade en stor del av Centraleuropa. För Sveriges del var kriget däremot en framgång. Och kriget gjorde en del svenskar väldigt rika. Herman och Margaretas son Carl Gustaf Wrangel var en av dem.
De stora rikedomarna krävde en passande livsstil. Någon gång på 1640-talet kom Wrangel därför till beslutet att göra Skokloster, hans födelseplats, till stamsäte för alla kommande generationer i släkten. Det skulle vara en storslagen byggnad, omgiven av en lika storslagen park.
Huvudbyggnadens planlösning kom att följa sin samtids normer för arkitektur med utgångspunkt i den italienske arkitekten Andrea Palladios symmetri. Palladio hade 1570 publicerat en redogörelse för det som i hans ögon utmärkte en vacker byggnad.
Skokloster slotts grundstruktur består i Palladios efterföljd av en kvadrat med ett torn i varje hörn där hörntornen huvudsakligen står i de fyra väderstrecken. Varje våningsplan är i det närmaste strikt symmetrisk med en spegling längs med den nordväst-sydöstliga mittlinjen.
Slottet har fyra huvudvåningar. Entréplan innefattade såväl utrymmen för tjänstefolket som en mindre rumssvit för herrskapet för vinterbruk. Det första våningsplanet, kallat piano nobile, skulle användas för representation och krävde därför särskild prakt.
Andra våningen var tilltänkt för gäster och fester. En lång rad med gästrum på tre av slottets sidor skulle länkas samman med en mycket stor bankettsal. Tredje våningen var ämnad för olika samlingar, som rustkammaren och biblioteket, samt mindre rum för olika ändamål.
En ofullbordad dröm
Grundritningarna till Skoklosters slott utarbetades av den pommerske byggmästaren Caspar Vogel. Senare tillägg gjordes av Jean de la Vallée, Mathias Spihler och Nicodemus Tessin den äldre.
Slottets placering invid vattnet var naturlig för en 1600-talsmänniska. Vattenvägarna var lätta att ta sig fram på, medan stigar och vägar på land var otillgängliga. Vattnet utanför slottet är en del av Mälaren och går från Stockholm, via Sigtuna och upp till Uppsala.
Redan på 1640-talet hade byggnadsmaterial förts med pråmar till Skokloster. Det gällde i första hand gråsten, tegel, sandsten och kalk för stommens uppförande. I januari 1654 påbörjades grunden med hjälp av dalkarlar som gjorde grovarbetet.
Taket är byggt av kraftiga hälsingefuror. Mellan takstolarna skymtar undersidan av slottets taktegel, som ligger på öppen läkt, det vill säga utan innertak eller papp. Ursprungligen beställdes fönsterglaset till slottet från Pommern eftersom det var hälften så dyrt som att köpa det i Stockholm.
Det tegel som slottet är byggt av kom till stora delar från platsen. Mälardalens leror var av god kvalitet. Kalken köptes i huvudsak från Gotland. Kalk var nödvändigt för byggandet av slottet. Det blandades med sand och vatten och användes som murbruk till tegelväggarna.
Det färdigblandade kalkbruket bars upp till murarna på bårar. Det var ett tungt och slitsamt arbete som mestadels utfördes av kvinnor, kalkrörerskor. Vid ett tillfälle under bygget strejkade männen som arbetade med slottsbygget då de upptäckte att kalkrörerskorna hade bättre betalt än dem. Den första byggnadsetappen omfattade den östra delen, sjösidan, av slottet. Att vi så nära kan följa byggnadsprocessen beror till stor del på den bevarade brevväxlingen mellan Wrangel och slottets byggnadschef Hindrich Anundsson. Slottets yttre var färdigställt 1668 och arbetet fokuserades därefter på inredningen.
Byggperioden får sitt slut
Skoklosters slott blev aldrig helt klart under Wrangels tid. När han avled 1676 var till och med stora delar av inredningen på huvudbyggnaden ofullbordade och oinredda, trots att byggnationen hade pågått i ungefär tjugo år.
Anledningarna till den långdragna byggnadsperioden var flera: brist på kvalificerade arbetare på grund av långa perioder av krig, brist på pengar på grund av de astronomiska kostnader Wrangels övriga egendomar kostade och Wrangels frånvaro.
Han beställde trots detta ritningar på sina drömmar. Och några av de aspekter som gör Skoklosters slott särskilt intressant är att samlingarna innehåller flera böcker som inspirerade Wrangel, många ritningar och utkast, en arkitektmodell av huset, vissa av verktygen som byggde det och – sist men definitivt inte minst – en ofullbordad bankettsal.
Efter Wrangels tid
Under 1700-talet genomfördes en del förändringar i interiörerna av släkten Brahe, men huvuddelen av Wrangels utsmyckningar sparades. På 1830- och 40-talen blev slottet föremål för en genomgripande renovering på initiativ av Magnus Brahe. Samtidigt lät han införskaffa en mängd 1600-talsföremål för att pryda rummen.
Efter svenska statens inlösen av Skoklosters slott 1967 gjorde arkitekt Ove Hidemark en stor renovering av slottet. Hans målsättning var att göra så varsamma ingrepp som möjligt. Arbetet med att återupprätta gammal byggnadsteknik, material, verktyg och metoder tog tio år i anspråk. Arbetet bidrog dessutom till att etablera ett nytt ideologiskt förhållningssätt i svensk restaureringshistoria.
