Skoklosters slott som museum
Den så kallade Wrangelvåningen på första våningen blev tidigt ett slags museum över hans liv och Stormaktstiden. Vid 1700-talets slut kom flera hundra betalande besökare till Skokloster varje år för att se konstskatterna och sova i slottets sängar.
På 1800-talet skedde en fortlöpande utveckling av museiverksamheten. De passagerarfartyg som gick mellan Uppsala och Stockholm stannade vid slottet för att ge besökare en möjlighet att se på samlingarna. Under mellankrigstiden på 1920- och 30-talen, då allt fler fick längre semestrar och kommunikationerna blev bättre, ökade antalet betalande besökare. Runt 5 000 besökare kom till Skokloster varje år.
Rustmästaren var en nyckelperson. Hans huvuduppgift var att ta hand om vapen, rustningar och kanoner i rustkamrarna. I tjänsten ingick även att ta emot besökare och visa dem slottet. Slottsherrskapet hade även stort stöd av museimän som engagerades i arbetet med slottssamlingarna, till exempel Rudolf Cederström, sedermera chef för Livrustkammaren i Stockholm. Han tillbringade många somrar på Skokloster med att studera och ordna vapensamlingen.
Slottsfruarnas insats
Under Anna Nordenfalks tid som slottsfru skedde en ytterligare omvandling av museikaraktär då ett av tornrummen på tredje våningen blev en utställning av naturalier, till exempel snäckor, uppstoppade fåglar, delar av valskelett, sköldpaddsskal samt arkeologiskt material.
Den påföljande slottsfrun Wera von Essen lade ned ett stort arbete med att ordna och vårda slottets samlingar. Hon fick hjälp av museiintendenterna Rudolf Cederström och Åke Stavenow att organisera samlingarna.
Att ordna möbleringen av rummen var ett omfattande projekt som pågick under flera år. Förändringarna påverkade möbleringen i stora delar av slottet, både de som var tillgängliga för besökare och i den privata våningen. Målet var att få rummen ”både vackrare och att verka mera naturliga och levande”. Omgestaltningen var mest påtaglig i gästrumsvåningen två trappor upp i slottet.
Gästrummen omvandlades för att vara en kronologisk uppvisning av inredningskonst, från 1500-talet till 1800-talet. Genom att målningar, möbler och andra föremål arrangerades efter olika tidsperioder, kunde de som besökte slottet i sin vandring genom rummen också vandra genom tiden.
Ett tornrum i Wrangelvåningen inreddes 1935 som museirum för alla konsthantverk tillverkade i guld, silver, elfenben och glas. Montrarna var utförda av rustmästaren Emil Nyman för att samtidigt både visa och skydda föremålen. Rummets inredning var en av de få mer moderna inslagen i slottet och var ett led i Wera von Essens strävan att tillgängliggöra samlingarna.
Staten tar över
På 1960-talet var det uppenbart att Skoklosters slott var i behov av större reparationer. Slottsherren Rutger von Essen ville sälja föremål ur samlingarna för att bekosta reparationerna. Men för att få sälja föremål ur fideikommisset var han tvungen att få regeringens godkännande. Samtidigt var lagen om fideikommiss under utredning och utredningen förordade att fideikommissen skulle avskaffas.
Svenska staten tog Rutger von Essens förfrågan om att sälja föremål som en förevändning att inleda en förhandling om slottet och samlingarna. På så sätt kunde ett fideikommiss avskaffas samtidigt som samlingarna blev statliga. Efter några års förhandlingar kunde staten 1967 förvärva slottet och samlingarna för 25 000 000 kronor. Beloppet var en indexuppräkning från värdet som angetts i bouppteckningen från 1936 efter Rutger von Essens far.
Direkt efter övertagandet påbörjades en omfattande renovering av slottet under ledning av arkitekt Ove Hidemark. Samlingarna blev samtidigt katalogiserade i en databas, den första storskaliga museidatabasen i Sverige.
År 1978 införlivades Skoklosters slott i en museimyndighet tillsammans med Livrustkammaren och Hallwylska museet med förkortningen LSH. Sammanslagningen kom i samband med att de tre museerna bytte museichefer. Den som var chef för Livrustkammaren var därefter även myndighetens överintendent. År 2018 gjordes en sammanslagning av LSH och myndigheten Statens historiska museer.
