En missnöjd ung man
Johan Gabriel Oxenstierna
När jag kom fram till Skokloster fick jag tillfälle att tillfredsställa min nyfikenhet, den mest framträdande av mina passioner. Jag blev överraskad över den mängd saker jag fick se. Vapensamlingen där är ofantlig […]. Biblioteket är knappast mindre omfattande, det är på 18 000 volymer; största delen är emellertid endast gamla böcker.
De är inte ordnade, utan befinner sig i en otrolig oordning. Sådan smak har alltid herrarna till detta slott haft. Gevären är väl underhållna. Man har anställt folk för att ge dem ständig skötsel, men böckerna är försummade, täckta med århundrades damm eller delvis till och med ännu kvar i kistorna där general Wrangel lät lägga den mär han tog dem i Tyskland. Efter vad det synes kommer dessa kistor att förbli deras gravar i evighet, åtminstone vet jag att greve Brahe, som för nuvarande äger Skokloster, inte är skapt att bry sig om dem.
Jag kan inte låta bli att säga ett ord om två förgiftade dolkar som man bevarar där. Bladen går i vågor, de är ännu blanka och jag tror att de gifter de är insmorda med bevarar deras glans. Detta grymma gift avdunstar aldrig. De är lika fruktansvärda efter tusen år som den första dagen, det minsta sår där det uppstår en blodsdroppe leder oundvikligen till döden, och därför ville mannen som visade oss dem aldrig släppa dem ur sina händer.
Möblerna har delvis flyttats till andra ställen men de som man ännu ser är mycket ståtliga. Guld och silver har slösats med fulla händer, och tygerna har fallit i stycken under tyngden av de broderier och pärlor med vilka de är översållade. [---] Det är föga hedrande för dem som är herrar till Skokloster att lämna slottet så utan underhåll och att låta falla i ruiner det man förr i tiden med så mycken möda tagit genom plundring i Tyskland. Fönstren är sönderslagna, det växer gräs på väggarna, det är knappt att taket kan skydda huset mot regnet, och när man ser det tror man sig snarare se ett väldigt ugglenäste än ett palats, fordom så ståtligt.
I dessa funderingar och i betraktande av de rariteter man visade oss, tillbringade jag en dag och två nätter i Skokloster. Nätterna var mycket svåra. Vi var fem, de två baronerna von Essen, Simming, Kempe och jag i en enda säng där vi blev förfärligt klämda. Det var omöjligt att få en till. Jag förbannade general Wrangel av hela mitt hjärta för att han inte satt ännu en säng i vårt rum, ty att döma av trasorna som täckte vår säng insåg jag lätt att den stått där sedan hans tid.
Efter den obehagligaste av nätter kunde vi inte få något att äta följande morgon. Deras Kungliga Högheter hade önskat bese Skokloster och man hade gjort i ordning allt vad man förmått åt dem, och vi fick ingenting. Det var åtminstone inte första gången som undersåtarna dött av hunger för att livnära sina härskare.
[---] Vad jag skulle haft lust att anfalla betjänterna som bar in middagen till prinsen. Det var då all förtrollning i mina ögon försvann hos de föremål jag nyss sett. Jag skulle ha gett alla slott som fanns för en stek och föredragit en kvällsmat framför alla vapensamlingar i världen. [---] Greve Brahe själv visade prinsen all den heder hans förfallna slott kunde åstadkomma, med all den grace man kan vänta av en man som är närsynt, vindögd, ful, liten, dum och högfärdig ännu mer än allt det andra.
[---] Men på denna olycksaliga resa återstod oss ännu fler ödesdigra händelser. Eftersom vi hade bråttom att ge oss av kastade vi oss, tio till antalet, i en mycken liten flatbottnad båt, som blev så överlastad av en så stor tyngd att den endast låg två tum ovanför vattenytan. Det blåste förfärligt, och till råga på olyckan var den som rodde berusad, och vi måste göra allt för att hindra honom från att somna. [---] Efter tre timmars ångest, kom vi äntligen i land utan annan skada än den att vara mycket blöta, en olycka som utan tvivel är mycket obetydlig jämförd med den vi hade kunnat vänta. Hellre än att en gång till stå ut med alla mödorna under en så obehaglig resa skulle jag vilja att fan toge slottet och alla märkvärdigheter jag fått se.
